Erfarenhet som tilldelningskriterium vid offentlig upphandling

Kompetens och erfarenhet som tilldelningskriterium är en fråga som har diskuterats sedan den unionsrättligt grundade lagstiftningen om offentlig upphandling träde i kraft i Sverige. I övriga Europa tog diskussionen fart tidigare än så, kanske framförallt i samband med den klassiska domen Beentjes1 där EU-domstolen genom att tolka direktivens lydelse grundlade doktrinen med två åtskilda förfaranden som reglerades av olika uppsättningar av regler. Kvalifikationsfasen såg domstolen som en funktion för att säkerställa att leverantören hade förmåga att leverera, eller som ett instrument för den upphandlande myndigheten att säkerställa
effektiva leveranser.2 Tilldelningsfasen däremot avser att skilja inkomna anbud åt, och att avgöra vilket av dessa som är det mest fördelaktiga. Domstolen utvecklade också en doktrin om att tilldelningskriterier ska vara kopplade till upphandlingsföremålet3 med syftet är att jämföra inkomna anbud på lika villkor.4

Resonemanget blir än tydligare i domen Concordia,5 rörande tilldelningskriterier kopplade till miljöhänsyn, där domstolen angav att ”[e]ftersom ett anbud med nödvändighet avser föremålet för upphandlingen skall kriterierna för tilldelning av kontraktet enligt nämnda bestämmelse likaså ha ett samband med detta föremål.”. Det ska inte misstas med att kriterierna nödvändigtvis måste avse varans eller tjänstens egenskaper som sådana, t.ex. har kriterier som säkerställer att varor kommer från rättvis handel ansetts kunna ha tillräcklig koppling till upphandlingsföremålet,6 så länge kraven inte går utöver vad som krävs för att fullgöra kontraktet.7 Frågan som då uppstår är om erfarenhet eller kompetens i någon kontext kan anses ha en sådan koppling till upphandlingsföremålet att det blir möjligt att använda erfarenhet eller kompetens som ett tilldelningskriterium,
inte endast som ett urvalskriterium.

Robert Ågren
Volym: 
no 2
Sida: 
s. 180
År: 
2015