Vita jobb-modellen och offentlig upphandling

Få frågor inom svensk upphandlingsrätt har under de senaste åren varit lika omdebatterade som upphandlande myndighets möjligheter att ställa arbetsrättsliga krav vid kontraktstilldelningar.1 Det faktum att området har varit särskilt angeläget att diskutera i Sverige måste ses mot bakgrund av det sätt på vilket arbetsvillkor regleras på den svenska arbetsmarknaden. Den svenska arbetsmarknadsmodellen utmärks av den centrala roll som tillkommer arbetstagarnas och arbetsgivarnas respektive organisationer. De skriftliga kollektivavtal som organisationerna ingår ges viktiga rättsverkningar enligt svensk lagstiftning, i synnerhet enligt lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, MBL. Främst kan nämnas att individuella anställningsavtal inte får ingås i strid med tillämpligt kollektivavtal och att stora delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen kan åsidosättas till arbetstagarens nackdel endast genom kollektivavtal (s.k. semi-dispositiva villkor). Organisationernas stora betydelse förklaras även av hög anslutningsgrad och centralisering.2
Sveriges arbetsmarknadsmodell har delvis kommit i konflikt med de fyra grundläggande friheterna som följer av Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt, EUF-fördraget. Härmed avses fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Inom den fria rörligheten för tjänster ryms möjligheten för en arbetsgivare som är etablerad i en medlemsstat inom EU att utstationera arbetstagare för att tillfälligt utföra arbete i andra medlemsstater. Den fria rörligheten för tjänster begränsas visserligen av utstationeringsdirektivet som anger att utstationerade arbetstagare på ett antal uppräknade områden ska åtnjuta det minimiskydd som följer av värdlandets rättsordning.

Ragnar Fahlin Strömberg
Volym: 
no 3
Sida: 
s. 284
År: 
2015