Innovationsupphandling – ett par centrala frågeställningar ur upphandlingsrättslig synvinkel

All utveckling sker i ett sammanhang. Och allt som oftast i ett sammanhang som involverar möten mellan människor. Sammanhanget består även av ett eller flera
regelverk. Regelverk som kan vara skapade på en övergripande nivå i form av lagar och som gäller alla i ett land, eller inom EU. Regelverken skapar en stabilitet och
förutsebarhet, en spelplan om man så vill, så att samhället förs framåt i lagom takt. Den värld vi lever i är så komplex att det alltid uppstår situationer som inte
är tänkta att hanteras av ett regelverk, eller som kan omhändertas genom att regelverket inte reglerar detaljerna, utan istället tydliggör ett syfte och därefter
reglerar frågorna på en mer övergripande nivå. Från praktikerns horisont finns det två huvudsakliga inriktningar på en innovationsupphandling
– den ena som benämns ”upphandling av innovation” och den andra som benämns ”innovationsvänlig upphandling”. Den första har ett uttalat
syfte att skapa en innovation, d.v.s. något nytt eller nyskapande som i och med upphandlingen kommersialiseras. Den andra har inte som uttalat syfte att skapa
en innovation, men är till sin karaktär öppen och fri från förutfattade meningar om exakt hur en lösning ska se ut – den lämnar därmed öppet för nya lösningar
(som i sig inte behöver uppfylla kraven på att vara en regelrätt ”innovation”). För praktikern som genomför en upphandling, eller för leverantören som svarar
på ett anbud, är det relativt ointressant att lägga ner tid på att kategorisera något som en regelrätt innovation eller inte.1 Det är istället intressant att lägga fokus på
hur det eftersträvade syftet kan uppnås, oavsett om det sker genom en regelrätt innovation eller inte. Detta är fokus för denna artikel.

Björn Bergström
Volym: 
no 4
Sida: 
s. 299
År: 
2016