Förhandlingsrätten vid offentlig upphandling; något om metod och omfattning

I det privata näringslivet är det naturligt att ett inköp av lite mer komplexa varor och tjänster föregås av en förhandling med en eller flera leverantörer. Det är ett sätt
för köparen att både ställa krav på sin leverantör och att under inköpsprocessen lära sig vad marknaden för stunden är beredd att leverera. Det kan röra priser,
men också innehållet i en leverans och inte minst den juridiska riskfördelningen i olika kontraktsvillkor, garantier m.m. med dess direkta påverkan på priset.
Den offentliga upphandlingen bygger förenklat istället på att varan, tjänsten eller entreprenaden som handlas upp är till 100 procent preciserad och att alla
kontraktsvillkor är fastställda, för anbudsgivarna att förhålla sig till på gott och ont. Att det inte alltid låter sig göras är väl känt för alla som ägnat sig åt praktisk
upphandling. Det är inte minst för mer komplicerade tjänster och entreprenader oerhört svårt ibland att förutsäga hur ett förfrågningsunderlag kommer tas emot
av leverantörerna. De ursprungliga EU-direktiven för klassisk sektor utgick från att upphandlande myndigheter endast i vissa snävt avgränsade undantagssituationer
trots allt fick välja förhandlat förfarande med föregående annonsering, vilket också gäller i nu gällande 4 kap. 2 § LOU.2 För försörjningssektorerna däremot
uttalade EU-direktiven redan från början att dessa kunde anförtros med att som huvudregel använda förhandlat förfarande med föregående annonsering.

John Hane
Volym: 
no 4
Sida: 
s. 279
År: 
2016