Ändringsklausuler – om att klart, exakt och entydigt förutse framtida behov

Behov eller önskan om att omförhandla villkor i ett avtal uppstår inte sällan under avtalstiden. Ju längre avtalstid och ju mer komplext avtal, desto större blir behovet av att kunna göra justeringar. För privaträttsliga subjekt är det som regel inget större problem, eftersom parterna är oförhindrade att förhandla fram de ändringar de önskar eller annars avbryta sitt samarbete och söka andra affärspartners. För upphandlade myndigheter ser situationen annorlunda ut, eftersom upphandlingslagstiftningen ställer upp betydligt snävare gränser för myndighetens handlingsutrymme.1 Ändringar i ingångna kontrakt är inte sällan otillåtna, eftersom de riskerar att stå i strid med såväl likabehandlings- som öppenhetsprincipen.2 Oavsett hur väl förberedd en upphandling eller ett upphandlingskontrakt är, kan en myndighet emellertid inte eliminera risken för att ändringar av ett eller annat skäl visar sig påkallade efter att avtalet ingåtts – en risk som knappast blir mindre av att upphandlingskontraktet skrivs helt eller huvudsakligen av den upphandlade myndigheten, med numera något ökade men fortfarande begränsade möjligheter till förhandling med leverantören.3 I praktiken uppstår ändringsbehov dessutom ofta på grund av att upphandlingar inte är fullt så genomarbetade som de skulle kunna vara. Det må vara något som kan läggas myndigheten till last, men att kategoriskt inte tillåta ändringar riskerar att i praktiken gå ut över den ”goda affären” och ytterst allmänheten och skattebetalarna, eftersom myndigheten då måste välja mellan att avstå från behövliga varor/tjänster eller att bryta mot upphandlingsreglerna.

Joakim Lavér
Livia Elveljung
Volym: 
no 4
Sida: 
s. 151
År: 
2017