Elektroniska auktioner i offentlig upphandling – prispressare eller prishöjare?

Genom 2014 års procedurdirektiv har upphandlingslagstiftningen tagit ytterligare ett kliv i den digitala riktningen.1 Direktivens krav på elektronisk hantering av offentliga upphandlingar anpassar lagstiftningen till den tekniska utvecklingen och låter den offentliga upphandlingen gå i takt med sin samtid. Digitalisering av offentliga upphandlingar kan ge upphov till flera fördelar, däribland minskade transaktionskostnader, ökat deltagande i upphandlingar inklusive ökad gränsöverskridande handel, stärkt förtroende för offentliga affärer och minskad miljöpåverkan. Bland de digitala verktygen i direktiv 2014/24 och 2014/25 återfinns möjligheten för upphandlande myndigheter och enheter att använda så kallade elektroniska auktioner i vilka anbudsgivarna får tävla mot varandra om kontraktet genom att förbättra sina anbud. Unionslagstiftaren ansåg redan 2004 att användandet av elektroniska auktioner skulle komma att öka i omfattning och att det därför var påkallat med en unionsvid definition av begreppet jämte ett harmoniserat regelverk för sådana förfaranden.2 2004 års direktiv innehöll därför en möjlighet för medlemsstaterna att införa bestämmelser om elektroniska auktioner. För svenskt vidkommande genomfördes bestämmelserna i 5 a kap. i 2007 års LOU respektive LUF. Genom 2014 års direktiv har bestämmelserna om elektroniska auktioner gjorts obligatoriska för medlemsstaterna att genomföra, användningsområdet har utvidgats och reglerna för sådana auktionsförfaranden har preciserats.

Kristoffer Sällfors
Volym: 
no 3
Sida: 
s. 129
År: 
2019