Golv- och takpriser i offentlig upphandling 2020 nr

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i två avgöranden behandlat frågan om golv- och takpriser. I det första målet var frågan om det var tillåtet att i upphandlingsdokumentet ställa krav på att ett visst timpris inte understeg ett visst belopp, ett så kallat golvpris. HFD fann i domen HFD 2018 ref. 50 att det aktuella förfarandet omfattades av regleringen av onormalt låga anbud i 12 kap. 3 § lagen (2007:1091) om offentlig upphandling (ÄLOU). Det andra målet handlade om asfaltbetong där priset för en större mängdintervall av asfaltbetong inte fick överstiga priset för ett mindre mängdintervall av detsamma, vilket, åtminstone vid en första anblick, är ett så kallat takpris. I domen HFD 2020 ref. 24 konstaterade HFD att det här var frågan om ett obligatoriskt krav, det vill säga ett formkrav eller ett skall-krav, som inte omfattades av regleringen av onormalt låga anbud i 16 kap. 7 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU).1 Syftet med artikeln är att granska domarna HFD 2018 ref. 50 och HFD 2020 ref. 24 i ljuset av EU-rätten och de rättsprinciper som aktualiseras i de två avgörandena. Artikeln inleds med en beskrivning av de två rättsfallen, därefter följer en genomgång av relevanta rättsfall bakom aktuella rättsprinciper, följt av en undersökning av hur rättsprinciperna appliceras på bestämmelserna om onormalt låga anbud. Därefter följer en applikation av de slutsatser som har dragits kring rättsprinciperna och bestämmelserna kring onormalt låga anbud på det två avgörandena från HFD och en reflektion över golv och takprisers ställning i upphandlingsrätten.

Robert Ågren
Volym: 
no 2
Sida: 
s. 47
År: 
2020